det är över nu
nja, inte riktigt än. troligen pågår den största ishockeymatchen på väldigt många år, men för svensk del tog det slut för en dryg timme sen. och det kunde väl inte slutat så mycket bättre. eller jo, det skulle väl varit att anders södergren tagit guld. men han vann ett, och det tänker jag komma tillbaka till. för här nämner jag helena jonsson. men i övrigt går det i de positivas tecken. vilket os!
os-invigningen bjöd inte till speciellt mycket i vancouver 2o1o. när jacob hård sa att den kulturella delen började valde mina ögonlock att slå igen, för att vakna lagom till att se förvirringen som uppstod när elden (eldarna) skulle tändas. drygt 40 min efter att invigningen var slut blev inkallad på jobbet och när damerna skulle köra skidskytte senare på kvällen hade jag lika gärna kunnat sova på granmyrsgatan, där jag var, fullproppad av sushi. dagen efter skidskyttet skrev jag att det nog var något som inte riktigt stämde där. det skulle man väl kunna säga. jag lider med helena jonsson och till viss del är jag nog skyldig till att det gick som det gick. os handlar inte om att bara plocka hem medaljer. fråga vonn, northug eller någon annan som på förhand skulle plocka allt.
men vad vore ett os om man redan på förhand visste vilka som skulle åka hem med guldmedaljer? att kalla skulle göra det gjorde ingen jätteförvånad, något som på nåt sätt inte drar ner hennes prestation. hon ledde från start till mål bortsett från första kontrollen där hon var tvåa, efter anna haag som slutade fyra. anna haag som dagarna senare charmade dem hon inte lyckats charma innan (undertecknad till exempel) och slet sig till en silvermedalj.
men innan längdåkarna, och faktiskt innan anna haags medaj också, var det en annan svensk som klev in i handlingen. björn ferry har nu fått kylskåp för första gången så nästa gång är det inte lika stort. men en sak är säker, os-guldet i jaktstarten i vancouver 2o1o är jalle fall det första för ferry.
två dagar innan anna haag tog emot sitt silver hade vi (vi vann, de förlora..så funkar det!) en till silvermedalj i våra händer. anja pärsson kvaddade (enligt henne själv) och istället fick vi vara nöjda med att hon reste sig igen. under många år har jag haft svårt för anja pärsson. för några veckor sen försvann det, poff! i huvet på anja pärsson, och så: bort! är det nån man har lärt sig inte ger upp, så äre anja. och visst gjorde hon inte det. dagen efter stod hon med en bronsmedalj i sin hand. men som hennes mamma sa, så var det ett guld men det var bronsfärgat.
näste man att kliva högst upp på pallen, och som kom fyra i inledningsdistansen, var marcus hellner. på sin vänstra sida hade han johan olsson och på den högra axeln satt anders södergren. han var minst lika delaktig i de medaljerna. min favorit, anders södergren.
kring längdlandslaget fullkomligt vräkte det ner medaljer, tillsammans med regnet och snön därborta i whistler, och bara två dagar efter herrarnas dubbeljakt klev kalla-haag fram och körde hem ett varsitt silver i lagsprint. det är fel att säga att jag blev besviken, men jag trodde ju så mycket på ett guld!
varannan dag-principen fortsatte och två dagar senare fick min älskade södergren också sin medalj, ett guld. så som han hoppade av glädje, grinade jag av stolthet. blomman sa att det var en av de bästa dagarna i hans liv. fråga anders södergren om han håller med.
natten till lördag denna veckan väntade mig inte jag något guld, med tanke på hur lag anette norberg fullständigt försvann efter omgång 5. men så hände det, det som alltid går emot sverige annars, och kanadensiskorna la en dålig rackabajsare (som hultling kunde sagt) och guldet gick till andra sidan atlanten.
och på tal om att inte vänta sig, var det nog ingen som väntade sig ett monsteråk av andré myhrer i slalomens andraåk. de snöpliga 3 hundradelarna som gav honom en fjärdeplats i turin för fyra år sen, blev igår istället hans slutplacering. det alpina lagets andra bronspeng.
att den klassiska femmilen är jag inte speciellt förtjust i. men vad gör det? vad gör det när dario cologna ramlar på upploppet (sveriges uppgift?) och johan olsson spurtar till sig sitt andra brons och tredje medalj i vancouver. ingenting.
nästintill inget får mig att grina mer än sport. alla medaljer. alla prisutdelningar. alla fjärdeplatser. alla intervjuer. per elofsson. shit, karln grinade. det är en karl det! os är bland det bästa jag vet! snart äre över och just nu har kanada det enda guldet som betyder något för dem i sina händer. bara fyra år till nästa gång, sochi, sotji eller hur tusan det stavas, 2o14!
i karlstad snöar det likt i whistler. tack svt och tack sverige. jag älskar os!
os-invigningen bjöd inte till speciellt mycket i vancouver 2o1o. när jacob hård sa att den kulturella delen började valde mina ögonlock att slå igen, för att vakna lagom till att se förvirringen som uppstod när elden (eldarna) skulle tändas. drygt 40 min efter att invigningen var slut blev inkallad på jobbet och när damerna skulle köra skidskytte senare på kvällen hade jag lika gärna kunnat sova på granmyrsgatan, där jag var, fullproppad av sushi. dagen efter skidskyttet skrev jag att det nog var något som inte riktigt stämde där. det skulle man väl kunna säga. jag lider med helena jonsson och till viss del är jag nog skyldig till att det gick som det gick. os handlar inte om att bara plocka hem medaljer. fråga vonn, northug eller någon annan som på förhand skulle plocka allt.
men vad vore ett os om man redan på förhand visste vilka som skulle åka hem med guldmedaljer? att kalla skulle göra det gjorde ingen jätteförvånad, något som på nåt sätt inte drar ner hennes prestation. hon ledde från start till mål bortsett från första kontrollen där hon var tvåa, efter anna haag som slutade fyra. anna haag som dagarna senare charmade dem hon inte lyckats charma innan (undertecknad till exempel) och slet sig till en silvermedalj.
men innan längdåkarna, och faktiskt innan anna haags medaj också, var det en annan svensk som klev in i handlingen. björn ferry har nu fått kylskåp för första gången så nästa gång är det inte lika stort. men en sak är säker, os-guldet i jaktstarten i vancouver 2o1o är jalle fall det första för ferry.
två dagar innan anna haag tog emot sitt silver hade vi (vi vann, de förlora..så funkar det!) en till silvermedalj i våra händer. anja pärsson kvaddade (enligt henne själv) och istället fick vi vara nöjda med att hon reste sig igen. under många år har jag haft svårt för anja pärsson. för några veckor sen försvann det, poff! i huvet på anja pärsson, och så: bort! är det nån man har lärt sig inte ger upp, så äre anja. och visst gjorde hon inte det. dagen efter stod hon med en bronsmedalj i sin hand. men som hennes mamma sa, så var det ett guld men det var bronsfärgat.
näste man att kliva högst upp på pallen, och som kom fyra i inledningsdistansen, var marcus hellner. på sin vänstra sida hade han johan olsson och på den högra axeln satt anders södergren. han var minst lika delaktig i de medaljerna. min favorit, anders södergren.
kring längdlandslaget fullkomligt vräkte det ner medaljer, tillsammans med regnet och snön därborta i whistler, och bara två dagar efter herrarnas dubbeljakt klev kalla-haag fram och körde hem ett varsitt silver i lagsprint. det är fel att säga att jag blev besviken, men jag trodde ju så mycket på ett guld!
varannan dag-principen fortsatte och två dagar senare fick min älskade södergren också sin medalj, ett guld. så som han hoppade av glädje, grinade jag av stolthet. blomman sa att det var en av de bästa dagarna i hans liv. fråga anders södergren om han håller med.
natten till lördag denna veckan väntade mig inte jag något guld, med tanke på hur lag anette norberg fullständigt försvann efter omgång 5. men så hände det, det som alltid går emot sverige annars, och kanadensiskorna la en dålig rackabajsare (som hultling kunde sagt) och guldet gick till andra sidan atlanten.
och på tal om att inte vänta sig, var det nog ingen som väntade sig ett monsteråk av andré myhrer i slalomens andraåk. de snöpliga 3 hundradelarna som gav honom en fjärdeplats i turin för fyra år sen, blev igår istället hans slutplacering. det alpina lagets andra bronspeng.
att den klassiska femmilen är jag inte speciellt förtjust i. men vad gör det? vad gör det när dario cologna ramlar på upploppet (sveriges uppgift?) och johan olsson spurtar till sig sitt andra brons och tredje medalj i vancouver. ingenting.
nästintill inget får mig att grina mer än sport. alla medaljer. alla prisutdelningar. alla fjärdeplatser. alla intervjuer. per elofsson. shit, karln grinade. det är en karl det! os är bland det bästa jag vet! snart äre över och just nu har kanada det enda guldet som betyder något för dem i sina händer. bara fyra år till nästa gång, sochi, sotji eller hur tusan det stavas, 2o14!
sverige har efter os i vancouver tagit sitt 50:e guld sen chamonix 1936. sitt 51:a också för den delen. 2o1o var fem svenska presationer bäst. 2 var näst bäst. 4 var tredje bäst. 8 var fjärde bäst om jag räknat rätt.
i karlstad snöar det likt i whistler. tack svt och tack sverige. jag älskar os!
Kommentarer
Postat av: RA
Jag gråter för att jag saknar Jacob Hård.
(Jag gråter också, men på ett annat vis, för masstart och skidbyte i femmilen...jävla cirkus)
Två år till London...
Trackback
