fixarn
häromdagen var jag hemma hos josefin i min klass. hon har precis opererat knäet och tagit bort lite skit som satt i vägen. när de opererade henne hittade de lite mer än väntat och hon kan inte vara med mer i idrottsundervisningen den här terminen. hon håller god min och är i skolan, gör det hon kan och klagar sällan.
en dag förra veckan fick hon ett mindre utbrott. hon lackade inte på nåt vis men sa precis vad hon kände och hur sjukt tråkigt det var att se oss springa runt i skolan. och bad om ursäkt. jag tyckte det va gött att hon sa det. det gjorde henne ännu mer strong i mina ögon. jag är säker att hon kommer komma tillbaka, ja. faktiskt starkare än nånsin.
i vilket fall som helst. när jag var hemma hos henne häromdagen pratade vi om alltmöjligt och kom in på hur jävla jobbigt det var med folk som redan bestämt sig innan en uppgift, att de inte skulle klara det. hur jobbigt det var att lyssna på dalt och klagande och jämrande och hur dåligt det skulle gå.
när jag kom hem slog det mig att det var ju så jag själv varit nån dag innan om det där jävla simtestet. inställd på att jag inte skulle klara det. så jag var tvungen att skicka ett sms till jossan. jag skrev "jag kan ju inte va som dom. jag ska fixa det där jävla simtestet".
och fixade det.
